Arkona

Har blivit ett jäkla snack om min förra vikt. JA, jag HAR faktiskt vägt så lite.
Min farmor, Vila i frid, Var otroligt smal. Både när hon var ung och när hon blev gammal. Min farfar likaså.
Alla på min pappas sida av släkten är trådsmala och väger alla under 65 kg.
Det är bara så det är.

Men på mammas sida flödar det över av fetton :(
Antar att den genen hunnit ifatt mig vid min nu höga ålder.

Grejen är inte vad ja vägde, eller vad jag väger. Grejen är ju att jag numer inte trivs i min egen kropp.
Mina kläder trivs inte på den heller.
Själva grejen är att jag trivdes, var frisk och mådde bra när jag hade den vikten!
De känns som om jag verkligen inte ska klaga.. Men hur kan ja låta bli när ja mår dåligt?
Jag har konstant dåligt samvete vad jag äter, tittar på mina goda kakor o vill bara skrika inomords!

Jag mår bra och har rent samvete mid middagsbordet när jag varit i stallet. Eller gjort annan grovgöra med kroppen. Jag VILL börja träna igen. Men för det krävs det pengar då jag har världens sämsta självdiciplin!
För att få pengar måste jag ha ett jobb. Men jag får inte ett jobb över natten, och än viktigare, man får inte sin första lön förrän efter en månad...
Men jag vill börja träna NU! NU NU NU och inte om ett halvår!!
Jag vill inte be om det, men jag tror att jag behöver hjälp att ta tag i mina begynnande valkar innan de äter upp mig.
Men jag vet inte vem ja ska våga vända mig till. Jag vågar inte säga det här till någon av mina vänner.
Rädslan att se deras blick e för stor.
Blicken som säger "Skärp dig, du e dum i huvudet, sluta klaga, ta en jävla kaka och håll käft".