Blod är tjockare än vatten
Min syster hoppade av en häst i farten 1996, halkade i det blöta gräset och bröt ett yttepytte ben i sin högra vrist.
På Visby Lasarett hittade dom inte skadan, för att den var så liten, så dom gipsade henne fel.
Nu har hon gått med samma skada i 12 års tid, och den har bara blivit värre och värre, hon har fått leva med konstant smärta varje vaken sekund av sitt liv sedan den dagen.
Jag har sett henne gå upp på morgonen o inte kunna varken böja eller stödja på foten som varit helt blå på morgonkvisten.
Jag ser hennes smärta, ja ser hennes ärr men jag ser att hon kämpar varje dag med att inte vika efter för smärtan som äter henne innifrån. För min syster är den starkaste människan som finns!!
Nu 12 år senare har hon fått göra en operation som var nödvändig för att ta bort smärtan, plus att förebygga att hon skulle slita mer på knät, höften och ryggen.
Hon hittade ett sätt att gå med foten lätt vinkad ut åt höger för att minska smärtan, me det resulterade ju i att knät blev vridet fel, som i sin tur vred höften fel som i sin tur har vridit ryggen fel.
Nu har det gått ett år sedan operationen och hon är nu VÄRRE än innan, rörligheten har minskat, smärtan har ökat och hennes gnista börjar falna. Man ser i hennes ögon att hon inte är lycklig längre, livet glider henne ur händerna och hon sitter hemma som en 35 årig invalid.
Alla vi känner, vänner som släkt, säger att de e hennes eget beslut att sitta så. Att hon får ta tag i sitt eget liv och bara börja gå. Jo de e verkligen skitlätt att bara börja gå när hon nästan börjar gråta av att det gör så ont!
Men det ser inte ( eller vill inte se) våra så kallade vänner. Dom har ingen aning om hur det är att sitta där, dom har ingen som helst jävla aning! Jag har ingen aning heller, men jag ser henne varje dag. Och jag lovar!! Man kan KÄNNA hennes smärta om man bara bryr sig.
Jag älskar min syster, hon är min bästa vän och kommer alltid att vara. Därför känns de så förjävligt att höra alla dessa kommentarer, att se henne så hjälplös i sånna plågor och veta att man inte kan göra något alls för att underlätta för henne... Så jävla hjälplös....
Tycker du är lite orättvis som säger att alla vänner blundar. Är det verkligen så?
Nej ALLA ni känner kan inte ha sagt att det är hennes eget beslut att leva som hon gör, gå som hon går, smärta som hon gör. Jag har själv aldrig kommenterat hennes tillstånd på något annat vis än att det måste vara otroligt jobbigt för henne, och orättvist. Är det många som kommenterar din systers tillstånd? Isåfall borde de väl sköta sitt. :7
De e många, väldigt många som ger det svaret när man ber om råd. Jag vet inte vad ja ska göra längre. Ja vill göra mer men det finns inget att göra.
De verkar ju inte som att läkarna vet vad dom ska göra heller.
De blundar för att de e en jobbig situation för dom när man ber om hjälp och råd. Enklaste svaret e ju att lägga det på Annis.
Jag säger som jag sagt förr. Stötta Annis. Uppmuntra då hon tränar och stötta som mest då det går som sämst. Försök få henne med ut på promenader. Kanske lura med voven så hon får annat att tänka på.
Det ligger ju på annis att inte ge upp och på dig att stötta. =)
(Du kan ju inte ta hennes smärta även om du vill avlasta)
Tycker det var orättvist att skriva att ALLA vänner skiter i hur det går med henne. Jag brukar ju fråga hur det går med foten, räknas inte det alls?
kramiz
En liten suck väller upp inombords.
Du och jag hade en diskussion om det här för ett tag sen och om det här är en respons på den, så kan jag inte låta bli att känna mig irriterad.
Mimmi, de handlar inte om dig, du vet ju hur våra släktingar är.
De här e en respons på att Annis o ja bråkade för några dagar sen.
